Merit Wager har ett inlägg om arbetslöshet bland irakier i Sverige, 73% av kvinnorna och 60% av männen.
I inslaget hör vi bland annat Haifa, som säger att hon verkligen har kämpat för att få ett jobb. Hon gav inte upp och sökte och sökte och sökte jobb tills hon fick ett. På frågan om varför 73 % av de irakiska kvinnorna inte har arbete, svarar hon att det är många som hellre går hemma och tar emot socialbidrag än att söka jobb.De tycker att “varför ska vi jobba när vi kan få allt betalt av socialen?”, verkar vara ett vanligt sätt att tänka. Och det här handlar om dem som varit här länge - de kom redan på 80-talet och 90-talet - som vid det här laget borde vara självförsörjande i mycket högre grad. Men många irakier har också, enligt Haifa men också andra, någon sorts “överklasstänkande” och tycker att det är under deras värdighet att ta enklare jobb (vilket förstås är det enda man kan få innan man behärskar språket ordentligt). Tydligen är det inte lika mycket under deras värdighet att låta andra försörja dem, t.ex. “korkade svenskar”, som en del uttrycker det.
Givet hur många som utnyttjar och lurar systemet, inte minst på laglig väg som med parasitiska politiker och byråkrater med sina löner och förmåner, så är det lätt att fråga sig om det inte är rätt idiotiskt att vara hederlig. De som lurar systemet får många fördelar medan hederliga straffas och föraktas (”korkade svenskar”).
Fler och fler kommer förstås att reagera på andras ohederlighet, och de vinster detta beteende medför, genom att själva bli ohederliga, och då har man snart ett system där alla ljuger och fifflar och där korruption är vardag. För en inblick i vad det innebär kan man läsa om Afrika. Och när man väl är där, och vi är redan på väg,så tar det många år att återställa allmän hederlighet och förtroende. Det är något som går snabbt att rasera och som tar lång tid att bygga upp.
Två läkare inom Stockholms läns landsting blir ett genomsnittligt år specialister trots att de är klart olämpliga, berättar Helena Schild Tossman.
- Det kan handla om personlighetsstörningar, språksvårigheter, förfalskade intyg.
Andra problem kan vara att religiös övertygelse hindrar vissa läkare att arbeta som allmänmedicinare i Sverige. Och att utländska manliga läkare inte kan ta order av kvinnliga verksamhetschefer eller handledare.
Kulturkonflikterna är uppenbara, menar hon.
- För att inte nämna språksvårigheter. Jag var på en handledarkonferens nyligen och pratade med en läkare som hade gjort sin ST-tjänst (specialisttjänst) på en vårdcentral i Stockholm. Jag förstod inte ett ord av vad han sa. Och han förstod inte vad jag sa heller.
- Hur kan en verksamhetschef godkänna en person som inte kan göra sig förstådd? Det är obegripligt.
Visserligen inte bara kulturberikare, men somliga problem, som “religös övertygelse”, oförmåga att ta order från kvinnliga chefter, “språksvårigheter” som stör arbetet gäller nog snarare läkare som heter Mohammed än Martin. Jag skulle gissa att också förfalskade intyg och personlighetsstörning är vanligare bland kulturberikare — kommer man från en från en kultur där korruption är vardagsmat så har man i genomsnittsfallet självklart en större tendens till det beteendet själv. Traumatiska och människofientliga kulturer och övertygelser är rimligtvis också en faktor som bidrar till personlighetsstörningar.
Angående frågan hur man kan godkänna en läkare som inte kan göra sig förstådd, så är det nog “antirasismen” som spökar. Det vill säga idén att det är bättre att utsätta vanliga människor (patienter i det här fallet) för fara och obehag än att ta ansvar och våga neka någon av utländsk härkomst, hur olämplig denne än är. En sjuk och omoralisk hållning.
Om det här, att pressombudsmannen Yrsa Stenius vill polisanmäla bloggare för att stävja vad hon kallar för en oacceptabel utveckling. Hon anser att många bloggare och läsarkommentarer förtjänar en polisanmälan.
Tyvärr säger hon inte exakt vad det är hon vill förbjuda. Onekligen kan det förekomma verkliga lagöverträdelser på nätet, men det är inte särskilt vanligt enligt min erfarenhet (bortsett möjligen från överträdelser av demokratifientliga, diffusa idiotlagar som “hets mot folkgrupp”). Hårda ord och förolämpningar är på sina håll rätt vanligt, men det är väl ändå inte olagligt.
Hon pratar om bloggar och läsarkommentarer som minsann inte alltid präglas av eftertanke och omtanke.
So what, är det olagligt att vara tanklös och oomtänksam? Lagom diffust.
Klart: bloggarna som ofta är snabbare och rakare än traditionella medier, irriterar förstås traditionella journalister vilkas elfenbenstorn och maktpositioner har börjat vackla. Nu kan ju vem som helst göra sin stämma hörd och det skakar om i medievärlden. Yrsa Stenius, själv en av de traditionella journalisterna och van att få framföra sin åsikt, tycker kanske att det är jobbigt att “pöbeln” har fått tillgång till offentligheten och att många kunniga och duktiga bloggare visat att det inte är så märkvärdigt, det där med journalistik och skrivande.
Vi har alla hört argumentet för övervakning att den som inte har något att dölja inte har något att vara rädd för. Ett sällsynt dumt argument.
För det första så har vi alla, även oskyldiga, anledning att vara rädda för en totalitär stat, och ökad övervakning är (eller kan lätt bli) steg i den riktningen. Bekvämt nog utgår förespråkare från att det inte kommer att missbrukas på något sätt.
Det är lätt hänt att övervakningen börjar användas för att motverka sådant som inte är (eller inte borde vara) olagligt, som systemkritik inom känsliga områden som invandring.
Sedan så sammanblandar argumentet två saker: Det som är olagligt och det som är privat. Många har kanske inga nämnvärda olagligheter att dölja, men alla har privata saker, och det som är privat är (förstås) det som man inte vill ska vara offenligt eller tillgängligt för obehöriga. Genom att då bedriva olika former av övervakning så klampar man lätt in på mark som folk faktiskt vill dölja - för att det är privat.
För egen del har jag mycket privat att dölja. Inte olagligheter eller ens särskilt märkvärdiga saker, men det är mitt liv och mitt beslut om det ska vara offentligt eller ej.
Det är ingen motsägelse att säga “jag har rent mjöl i påsen och samtidigt en hel del att dölja.”
(Brasklapp: Jag är inte emot all övervakning, och självklart är övervakning ofta något som är bra. Det finns områden i samhället som borde övervakas mycket mer, exempelvis psykiatriska avdelningar där man tvångs’vårdar’ folk.)
I decenner har postmodernismen angripit idén om “sanning” i olika former. Allt är bara “åsikter”, “perspektiv”, “sociala konstruktioner”, och så vidare.
Mycket följer från dessa idéer, inte minst inom domstolsväsendet. För finns det ingen sanning, så är förstås påståenden som “kalle mördade lena” eller “nisse rånade hans” meningslösa, liksom deras motsatser. Det är “åsikter” som varken kan vara sanna eller falska. För “det finns ingen sanning”, bara åsikter och någons perspektiv. Hela processen i en domstol är meningslös, eftersom den har som syfte att etablera sanning. Lagarna själva har som förutsättning att man kan skilja på sant och falsk.
Om det inte finns någon ’sanning’ så finns det inte heller några ‘lögner’. Folk kan säga precis vad som helst utan att något mer sant eller falskt än något annat, inklusive ett direkt motsatt påstående.
Angrepp på sanning av det slaget har förstås effekten att folk i en allt mindre grad respekterar sanning. De börjar ljuga mer, om allt möjligt, och de kan försvara sig med att “det ändå inte finnas någon sanning”. Somliga är fanatiska med denna irrlära — de ser i anspråk om sanning “dogmatism” och “extremism”. I sina små och värdelösa hjärnor tror de sanningsanspråk är roten till alla konflikter.
Så folk ljuger allt mer. Om otrohet, faderskap, meriter, och mycket annat. För ekonomisk vinst (bedrägerier) och andra fördelar. Vilket i sin tur har effekten att folk slutar lita på varandra. Alla blir otrogna svinaktiga fifflare som är ständigt beredda att hugga varandra i ryggen för minsta (skenbara) fördel, för att överdriva en aning. De mest korrupta blir arga när någon hävdar att det finns en sanning och att den är värt att försvara, eller att det finns ärliga människor. “Alla ljuger jämt” hävdar de argt. (Vilket förstås motsäger premissen att det inte finns någon sanning, men så är logik inte deras starka sida. Själva påståendet “det finns ingen sanning” är meninglöst om det verkligen inte finns någon sanning.)
Ljugande och korruption är vanligt i många länder. Tänk Mellanöstern och Afrika.
Här hemma har vi ett uppsving av falska våldtäktsanklagelser:
“De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.
Det hävdar poliser GT talat med.
- Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.”
“Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt…”
Allt fler män blir också dömda i ord mot ord situationer, vilket i praktiken innebär att en kvinna när som helst kan slänga en man i fängelse för våldtäkt om hon vill, utan beviskrav. Bara hennes anklagelse. Mannen är skyldig så länge han inte kan bevisa sin oskuld. Det kanske är vad feministerna menar med att man “måste ta kvinnans berättelse på allvar”.
Det finns många interna faktorer som är i spel när man folk umgås med varandra, inte minst viljan att undvika konflikt och rädsla för att utmana auktoriteter. Det har en hel del negativa konsekvenser, bland annat det som Milgram dokumenterade i sina experiment om lydnad: Att vanligt folk från olika delar i samhället är beredda att köra ström genom oskyldiga människor även om dessa skriker att de har problem med hjärtat och kommer att dö.
Denna feghet medför att onda idéer kan spridas i samhället utan att någon motsätter sig dem, och konsekvensen av det kan vara hela samhällets fall.
Den bästa förändringen vore en filosofisk revolution där folk på ett djupt plan började värdera sanning, mod, heder och så vidare över allt annat, men till dess får vi nöja oss med enklare hjälpmedel som håller samhället flytande. Och ett sådant är internet och möjligheten att vara anonym. Utan internet skulle samhället vara dömt vid det här laget. Jag tänker främst på multikulturalism och islamisering, men ett parallellt resonemang kan säkert föras angående andra företeelser också.
Jag är inte en stor modig hjälte själv, och jag skulle aldrig skrika ut mina uppfattningar på ett torg. Det är helt enkelt för obehagligt, och kan vara farligt.
Kritik mot allt möjligt är lättare i skydd av anonymitet, vilket företag, sjukhus, skolor, med mera, är väl medvetna om och använder sig av när de vill låter folk fylla i enkäter. Det är nödvändigt för att få folk att säga vad de tycker.
Milgrams experiment visade att folk hade lättare att motstå befallningen att köra hög ström i skrikande människor när den kom över telefon snarare än av någon i samma rum, och gissningsvis skulle det vara ännu enklare över email, och hur enkelt som helst anonymt.
Anonymitet är en stor tillgång och behövs för en ohämmad och livlig debatt. Vilket inte innebär att det är att föredra över att signera allt med sitt namn, men problemet är att i praktiken så är alternativet till anonymitet inte är att signera allt, utan tystnad. Man kan tycka vad man vill om det, men så är hur det är för många - anonymitet eller tystnad.
Och det är förstås något som makthavare känner till, så ett stort steg i att tysta regimkritik kan enkelt tas genom att förbjuda anonymitet. Koka ihop några fraser om hur “folk måste ta ansvar för sina uttalanden” och helt enkelt kräva att allt som skrivs signeras. Politiker i Italien har föreslagit att alla bloggar ska ha ett statligt licenskrav och en officiell “ansvarig utgivare”.
Att tystnad följer av signeringskrav är i synnerhet sant om det sker i kombination med icke-objektiva lagar som gör att man riskerar fängelse för fel sorts kritik, som en lag som tolkar legitim islamkritik som ‘hets mot folkgrupp’. Eller när man riskerar att få värdelöst drägg och galningar efter sig (exempelvis islamister eller AFAiter) om man uttrycker fel uppfattningar.
Tingsrätten konstaterar att kvintetten agerat som ett slags religös polis
Så skriver HD om den grupp av muslimska ungdomar som misshandlade och rånade en annan grupp av ungdomar för att dessa spelade en melodi på en mobiltelefon som muslimerna uppfattade som kränkande mot islam.
Muslimer med sitt förbannade våld så fort de misstänker kritik eller “kränkningar” mot islam. Om inte våld, så högljutt skrikande, gnällande, snyftande, krävande, hotande och i största allmänhet jobbigt beteende. Folk som inte tål minsta kritik (eller “kränkning”) utan att förvandlas till barbarer har inget i ett civiliserat samhälle att göra.
Om statistik, multikulturalism och idéer. Som titeln säger. Därtill förklaras västvärldens (undvikliga) fall, och på slutet en fet brasklapp.
Låt oss anta att 10% av alla som bor i ett visst område drabbas av brottslighet förr eller senare. Då skulle media och många andra utan vidare utgå från att det innbär att var och en av alla boende i det området löper en risk på 10% att drabbas. Men det är förstås nonsens, för det finns ingen likformig sannolikhetsfördelning mellan utfallen (brottsoffren). Vissa löper en mycket större risk än så, andra en mindre. Om det verkligen var sant att man alltid löper en 10%-ig risk, varför försöka vara försiktig? Om risken var oförändrad oavsett om man är ute på natten eller dagen, oavsett om man umgås med anständigt folk eller hänger i knarkargäng, oavsett vad, varför vara försiktig?
Det är egentligen häpnadsväckande att missuppfattningar av det slaget kan spridas, med tanke på hur uppenbarligt felaktiga de är.
Inte helt olikt fallet om multikulturalism. Alla vet att vissa kulturer är anti-liv på många sätt, att man exempelvis bestraffar och dödar folk för löjliga ‘brott’. Men om alla kulturer och kulturella företeelser är ‘lika mycket värda’ så har man inte längre någon grund att hävda att mördandet av en islamkritiker är värre än att låta denne leva. Det ena gör man i den ena kulturen, det andra i den andra. Båda är giltiga och likvärdiga förteelser enligt den idiotiska och djupt omorliska läran om multikulturalism.
Det är den verkliga orsaken till västvärldens fall; folks oförmåga och ovilja att välja rätt idéer, att prioritera sanning över (skenbara) praktiska fördelar, att våga utmana och hamna i konflikt. Inte för att det krävs mycket mod eller självständighet att utmana multikulturalismen nu när det multikulturella skeppet är halvsjunkt, men idén har funnits i decennier och det har krävts att folk får kniven mot strupen för att börja tänka i nya banor. Det är tragiskt eftersom den multikulturella idén är så uppenbart dålig redan innan man ser konsekvenserna i praktiken.
Och nu, (trumvirvel) brasklappen:
Därmed inte sagt att det finns något intrinsikalt bättre med västvärldens kultur, utan alla företeelser får utvärderas för sig, med främjande av liv och lycka som måttstock. Det är bara det att västvärldens kultur enligt denna måttstock råkar vara överlägsen på många områden. Men ändå, det finns helt klart en del intressanta och värdefulla element i andra kulturer.
Via Johan Norbergs blog (länk) hittade jag följande:
Inkomstgarantin [35 300 kr/månad] ger inte så mycket pengar att det skulle kunna finansiera bolaget. Den räcker bara till mjölk och bröd.
Säger miljöpartisten Lars Ångström (här) om det bidrag han erhåller i egenskap av ex-riksdagsman (inkomstgarantin). Han har hittills hämtat ut 529.898, och mer kommer det att bli.
Han får den 35 300 i månaden i bidrag - som vi betalar - och uppskattar det inte ens. Det är bara “mjölk och bröd” för honom.
Somliga expolitiker lever på dessa bidrag i flera decennier, flera tiotusentals kronor i månaden.
Detta ska ses mot bakgrunden att många som är genuint sjuka idag får sina sjukskrivningar hävda, eller arbetslösa motvilligt tvingas flytta från sin familj tvärs över hela sverige för lediga jobb (jobb som kan fyllas med lokala boende, som därmed får minskade chans till arbete), även om de skulle kunnat få jobb lokalt eller närmare med lite mer tålamod. Så ska pöbeln behandlas, som piskade djur, medan politiker lever skattefinansierat lyxliv, vare sig det är aktiva (och överflödiga) politiker eller expolitiker på sin inkomstgaranti. Så går det till här i djurfarmen.
Bloggen har mer eller mindre legat i dvala ett tag nu, men vilket bättre sätt att komma tillbaka på än med ett inlägg som dryper av islamofobi. Back to basics.
Vi befinner oss åter i en våg av protester mot karikatyrer, efter att Danmarks media återpublicerat dem som ett resultat av avslöjade planer på att mörda en av tecknarna.
Inte mycket nytt under solen: Muslimerna uttrycker sin oändliga kärlek till krigsherren Mohammed (vilket i sig borde få varningsklockorna att ringa för civiliserat folk) och hur ledsna och kränkta de blir när han blir avbildad.
Yttrandefrihet ska enligt dem inte innefatta möjligheten att säga eller göra något som kan uppfattas som kränkande och förolämpande, vilket, som jag har sagt många gånger förut, i så fall innebär slutet på yttrandefriheten, eftersom det alltid finns någon som känner sig kränkt. Vi behöver ingen yttrandefrihet för att försvara rätten att säga saker som ingen tar anstöt av, utan behöver den just för de saker som kan förolämpa och kränka.
Vi är bara smutsiga kuffar för somliga muslimer, och det är riktigt förnedrade för dem att vi gör som vi vill, att vi inte lyder dem.
Från Kaliber hittade jag följande video med islamistiska vildar. Från en demonstration i Danmark anordnat av Hizb-ut- Tahrir, - en islamistisk grupp som jag har skrivit om förut, som arbetar hårt för att uppnå muslimsk världsdominans, där icke-muslimer ska leva under förnedrande former och islamkritiker ska mördas.
Skåda de muslimska vildarna i vår civilisation:
“Det är endast kalifatet, som är i stånd att stoppa kränkningarna. En stat, som reagerar med svärd och inte med ord. En stat, som visar priset för att förnärma profeten.”
(Klicka här för en video till och en transkribering från samma demonstration)
