Det finns många interna faktorer som är i spel när man folk umgås med varandra, inte minst viljan att undvika konflikt och rädsla för att utmana auktoriteter. Det har en hel del negativa konsekvenser, bland annat det som Milgram dokumenterade i sina experiment om lydnad: Att vanligt folk från olika delar i samhället är beredda att köra ström genom oskyldiga människor även om dessa skriker att de har problem med hjärtat och kommer att dö.
Denna feghet medför att onda idéer kan spridas i samhället utan att någon motsätter sig dem, och konsekvensen av det kan vara hela samhällets fall.
Den bästa förändringen vore en filosofisk revolution där folk på ett djupt plan började värdera sanning, mod, heder och så vidare över allt annat, men till dess får vi nöja oss med enklare hjälpmedel som håller samhället flytande. Och ett sådant är internet och möjligheten att vara anonym. Utan internet skulle samhället vara dömt vid det här laget. Jag tänker främst på multikulturalism och islamisering, men ett parallellt resonemang kan säkert föras angående andra företeelser också.
Jag är inte en stor modig hjälte själv, och jag skulle aldrig skrika ut mina uppfattningar på ett torg. Det är helt enkelt för obehagligt, och kan vara farligt.
Kritik mot allt möjligt är lättare i skydd av anonymitet, vilket företag, sjukhus, skolor, med mera, är väl medvetna om och använder sig av när de vill låter folk fylla i enkäter. Det är nödvändigt för att få folk att säga vad de tycker.
Milgrams experiment visade att folk hade lättare att motstå befallningen att köra hög ström i skrikande människor när den kom över telefon snarare än av någon i samma rum, och gissningsvis skulle det vara ännu enklare över email, och hur enkelt som helst anonymt.
Anonymitet är en stor tillgång och behövs för en ohämmad och livlig debatt. Vilket inte innebär att det är att föredra över att signera allt med sitt namn, men problemet är att i praktiken så är alternativet till anonymitet inte är att signera allt, utan tystnad. Man kan tycka vad man vill om det, men så är hur det är för många - anonymitet eller tystnad.
Och det är förstås något som makthavare känner till, så ett stort steg i att tysta regimkritik kan enkelt tas genom att förbjuda anonymitet. Koka ihop några fraser om hur “folk måste ta ansvar för sina uttalanden” och helt enkelt kräva att allt som skrivs signeras. Politiker i Italien har föreslagit att alla bloggar ska ha ett statligt licenskrav och en officiell “ansvarig utgivare”.
Att tystnad följer av signeringskrav är i synnerhet sant om det sker i kombination med icke-objektiva lagar som gör att man riskerar fängelse för fel sorts kritik, som en lag som tolkar legitim islamkritik som ‘hets mot folkgrupp’. Eller när man riskerar att få värdelöst drägg och galningar efter sig (exempelvis islamister eller AFAiter) om man uttrycker fel uppfattningar.
Tingsrätten konstaterar att kvintetten agerat som ett slags religös polis
Så skriver HD om den grupp av muslimska ungdomar som misshandlade och rånade en annan grupp av ungdomar för att dessa spelade en melodi på en mobiltelefon som muslimerna uppfattade som kränkande mot islam.
Muslimer med sitt förbannade våld så fort de misstänker kritik eller “kränkningar” mot islam. Om inte våld, så högljutt skrikande, gnällande, snyftande, krävande, hotande och i största allmänhet jobbigt beteende. Folk som inte tål minsta kritik (eller “kränkning”) utan att förvandlas till barbarer har inget i ett civiliserat samhälle att göra.
Om statistik, multikulturalism och idéer. Som titeln säger. Därtill förklaras västvärldens (undvikliga) fall, och på slutet en fet brasklapp.
Låt oss anta att 10% av alla som bor i ett visst område drabbas av brottslighet förr eller senare. Då skulle media och många andra utan vidare utgå från att det innbär att var och en av alla boende i det området löper en risk på 10% att drabbas. Men det är förstås nonsens, för det finns ingen likformig sannolikhetsfördelning mellan utfallen (brottsoffren). Vissa löper en mycket större risk än så, andra en mindre. Om det verkligen var sant att man alltid löper en 10%-ig risk, varför försöka vara försiktig? Om risken var oförändrad oavsett om man är ute på natten eller dagen, oavsett om man umgås med anständigt folk eller hänger i knarkargäng, oavsett vad, varför vara försiktig?
Det är egentligen häpnadsväckande att missuppfattningar av det slaget kan spridas, med tanke på hur uppenbarligt felaktiga de är.
Inte helt olikt fallet om multikulturalism. Alla vet att vissa kulturer är anti-liv på många sätt, att man exempelvis bestraffar och dödar folk för löjliga ‘brott’. Men om alla kulturer och kulturella företeelser är ‘lika mycket värda’ så har man inte längre någon grund att hävda att mördandet av en islamkritiker är värre än att låta denne leva. Det ena gör man i den ena kulturen, det andra i den andra. Båda är giltiga och likvärdiga förteelser enligt den idiotiska och djupt omorliska läran om multikulturalism.
Det är den verkliga orsaken till västvärldens fall; folks oförmåga och ovilja att välja rätt idéer, att prioritera sanning över (skenbara) praktiska fördelar, att våga utmana och hamna i konflikt. Inte för att det krävs mycket mod eller självständighet att utmana multikulturalismen nu när det multikulturella skeppet är halvsjunkt, men idén har funnits i decennier och det har krävts att folk får kniven mot strupen för att börja tänka i nya banor. Det är tragiskt eftersom den multikulturella idén är så uppenbart dålig redan innan man ser konsekvenserna i praktiken.
Och nu, (trumvirvel) brasklappen:
Därmed inte sagt att det finns något intrinsikalt bättre med västvärldens kultur, utan alla företeelser får utvärderas för sig, med främjande av liv och lycka som måttstock. Det är bara det att västvärldens kultur enligt denna måttstock råkar vara överlägsen på många områden. Men ändå, det finns helt klart en del intressanta och värdefulla element i andra kulturer.
Via Johan Norbergs blog (länk) hittade jag följande:
Inkomstgarantin [35 300 kr/månad] ger inte så mycket pengar att det skulle kunna finansiera bolaget. Den räcker bara till mjölk och bröd.
Säger miljöpartisten Lars Ångström (här) om det bidrag han erhåller i egenskap av ex-riksdagsman (inkomstgarantin). Han har hittills hämtat ut 529.898, och mer kommer det att bli.
Han får den 35 300 i månaden i bidrag - som vi betalar - och uppskattar det inte ens. Det är bara “mjölk och bröd” för honom.
Somliga expolitiker lever på dessa bidrag i flera decennier, flera tiotusentals kronor i månaden.
Detta ska ses mot bakgrunden att många som är genuint sjuka idag får sina sjukskrivningar hävda, eller arbetslösa motvilligt tvingas flytta från sin familj tvärs över hela sverige för lediga jobb (jobb som kan fyllas med lokala boende), även om de skulle kunnat få jobb lokalt eller närmare med lite mer tålamod. Så ska pöbeln behandlas, som piskade djur, medan politiker lever skattefinansierat lyxliv, vare sig det är aktiva (och överflödiga) politiker eller expolitiker på sin inkomstgaranti. Så går det till här i djurfarmen.
Bloggen har mer eller mindre legat i dvala ett tag nu, men vilket bättre sätt att komma tillbaka på än med ett inlägg som dryper av islamofobi. Back to basics.
Vi befinner oss åter i en våg av protester mot karikatyrer, efter att Danmarks media återpublicerat dem som ett resultat av avslöjade planer på att mörda en av tecknarna.
Inte mycket nytt under solen: Muslimerna uttrycker sin oändliga kärlek till krigsherren Mohammed (vilket i sig borde få varningsklockorna att ringa för civiliserat folk) och hur ledsna och kränkta de blir när han blir avbildad.
Yttrandefrihet ska enligt dem inte innefatta möjligheten att säga eller göra något som kan uppfattas som kränkande och förolämpande, vilket, som jag har sagt många gånger förut, i så fall innebär slutet på yttrandefriheten, eftersom det alltid finns någon som känner sig kränkt. Vi behöver ingen yttrandefrihet för att försvara rätten att säga saker som ingen tar anstöt av, utan behöver den just för de saker som kan förolämpa och kränka.
Vi är bara smutsiga kuffar för somliga muslimer, och det är riktigt förnedrade för dem att vi gör som vi vill, att vi inte lyder dem.
Från Kaliber hittade jag följande video med islamistiska vildar. Från en demonstration i Danmark anordnat av Hizb-ut- Tahrir, - en islamistisk grupp som jag har skrivit om förut, som arbetar hårt för att uppnå muslimsk världsdominans, där icke-muslimer ska leva under förnedrande former och islamkritiker ska mördas.
Skåda de muslimska vildarna i vår civilisation:
“Det är endast kalifatet, som är i stånd att stoppa kränkningarna. En stat, som reagerar med svärd och inte med ord. En stat, som visar priset för att förnärma profeten.”
(Klicka här för en video till och en transkribering från samma demonstration)
En bra initiativ tycker jag, men somliga inom vården verkar mindre roande. T ex skriver någon i en kommentar i läkartidningen:
Är detta seriöst? Vart är mänskligheten på väg? Vi kan väl starta nätsajter där läkarna kan få lov att recensera sina patienter och varför inte, kollegor och remittenter också? Allt detta befrämjar säkert kärlek mellan människor och fred på jorden.
Ja, för det räcker ju inte att läkare avgör patienters överlevnad och hälsa, och att de kan försvåra läkarbesök för all framtid genom vad de skriver in i journalen.
Folk blir ständigt dåligt behandlade i sjukvården, ibland med riktigt allvarliga följder. Läste nyligen om ett fall där sjukvården upptäckte efter två decennier att någon hade en viss fysisk störning (som var lätt att korrigera med läkemedel) och att det var orsaken till vad de hade kallat “depression”. Hade de gjort rätt undersökningar från början så hade denna person inte behövt få 20 år av sitt liv förstört. Många med mentala symtom har somatiska sjukdomar (som de som lider av ME, vilket jag har skrivit om här och här), men får aldrig lämpliga undersökningar, för de anses ha psykologiska problem, och får utstå mycket lidande i onödan genom att bli behandlade som psykfall.
Det är läkarnas makt, och det är konsekvensen av felaktiga beslut. Men tydligen blir patienters makt över läkare oacceptabelt stor när de får yttra en åsikt på en hemsida.
Den smutsiga pöbeln ska helt enkelt hålla tyst och finna sig i sakernas tillstånd, eller möjligen använda sig de möjligheter till kritik som sjukvård, politiker och byråkrater själva tillhandahåller och först har stämplat godkänt. Ett privat initiativ av det här slaget? Nej tack.
Angående argumentet att hemsidan kan missbrukas — t ex genom att läkare skriver negativa saker om konkurrenter — så är det förstås möjligt, men jag tror nog att folk kan hantera det, precis som att de hanterar vänskap, Wikipedia, recensioner på Amazon, och mycket annat. Föreställ er om tillverkare av produkter skulle rasa för att Amazon tillåter folk att recensera. Det vore löjeväckande.
Dessutom kan doktorsguiden komma att utvecklas efter hand. T ex kan man göra som Amazon, att man anger om det är en verifierad kommentator eller ej, så att den som vill få mer tyngd bakom sitt omdöme kan se till att bli verifierad. Det finns många sätt en tjänst som denna kan utvecklas på. Dessutom beror värdet på hur många som kommer att använda tjänsten. Vad som kommer att bli av det hela är något som vi helt enkelt får vänta och se.
Länder som Tyskland och USA har sedan länge en motsvarighet till doktorsguiden, och de är mycket populära. Men våra svenska adelsläkare vill skyddas från pöbeln, och jag skulle inte förvånas om det just nu finns någon slags intern verksamhet där de undersöker vilka möjligheter det finns att med statens tvångsmakt stänga ner sidan. Kommer förmodligen återkomma med ett inlägg om det folkförakt som de, faktiskt majoriteten av alla tillfrågade läkare, ger uttryck för i sina kommentarer om sidan.
Bakgrund: Hon beslutade sig en dag för att lägga in sig för vård, frivilligt. Efter en undersökning så beslutade de sig för att tvångsbehålla henne . Efter en par månader så får hon permission, och väl ute i friheten tar hon sitt liv.
Sedan dess har läkaren som gav henne permission fått kritik och man menar att hon borde hållts kvar under tvång längre.
Jag känner inte till många detaljer och har inte läst hennes journal, men några saker vill jag ändå säga:
Staten har ingen moralisk rätt att låsa in personer som bedöms vara självmordsbenägna. Det borde inte finnas någon sådan juridisk rätt.
Och genom att ändå göra det, låsa in folk mot sin vilja, så bidrar man sannolikt till mer självmord. Fler blir rädda för att tala fritt med sjukvården (en högst befogad rädsla för att bli inspärrad), och tom. rädda att tala med anhöriga eftersom de kan sprida informationen vidare.
Psykisk ohälsa har i många fall en stark komponent av maktlöshet, och att då bli inlåst på mentalsjukhus mot sin vilja kan inte precis öka känslan av makt. En del tvingas till ECT, vilket riskerar att ge dem permanenta hjärnskador. Allt som krävs är att en läkare anser att man “saknar sjukdomsinsikt”, även om man själv hävdar att man är frisk (eller helt enkelt bara inte vill bli inspärrad), så kan man både bli inspärrad och tvingad till farliga behandlingar.
Och angående Johanna Sällström så undrar jag också vilken roll som psykiatrin spelade i hennes död. Hon “vårdades” trots allt i flera månader, och sedan det första hon gör när hon får en liten frihetslucka, en “permission”, är att ta livet av sig. Hon verkade vara i värre tillstånd då än när hon blev intagen. Drev psykiatrin henne mot självmord? Var hon så ovillig att återvända efter sin “permission” till att bli inlåst igen att hon hellre tog sitt liv? Vi vet redan att de ibland ljuger som grisar (t ex angående biverkningarna av ECT), och det finns fall där vårdare kränker och förnedrar patienter (bara att låsa in någon och hävda att denne “saknar sjukdomsinsikt” är förstås väldigt kränkande). Ibland kan skadan ske genom behandlingar som faktiskt är välmenande.
Vi vet också att det rent allmänt är så att somliga tenderar att utnyttja sin makt över andra människor när möjligheten finns, i synnerhet om det kan göras dolt under goda förespeglingar, och psykiatrin tillhandahåller sådana möjligheter. “Jag vårdare, du patient. Jag rätt, du fel. Lyd, för ditt eget bästa. Inte så sjuk säger du? Jag säger att du ’saknar sjukdomsinsikt’ och att vi måste fortsätta hålla dig inlåst. För ditt eget bästa.” Psykiatrin höll i decennier styvnackat fast vid lobotomi som en mirakelmetod (medan patienter dog som flugor och fick svåra skador för livet), säkerligen med stöd av sina egna så kallade “vetenskapliga fakta”.
Det finns något alldeles extra vidrigt med skada som görs med motiveringen att det är för mottagarens bästa, något som är värre än öppen misshandel.
Mitt tredje inlägg om ECT (tidigare här och här), den här gången en länk till en sida där många behandlade patienter kommenterar behandlingen, effekterna.
Uppfattningarna går isär, och många har blandade erfarenheter. Det kan rädda liv, men till ett högt pris, t ex följande:
It has been about three years since my last and final treatment. I am afraid I have permanent memory loss. I also have cognitive issues. I am not nearly as smart as I was academically. It’s very frustrating. I am in college and struggle deeply to learn and retain information. It’s so difficult because I really do believe that ECT saved my life. It was my last resort.
Det är en positiv kommentar trots allt, eftersom en behandling som leder till permanenta (eller bara väldigt långvariga?) kognitiva svårigheter är bättre än att vara död, men det visar också att ECT inte är något som man ger sig in i annat än om det står riktigt dåligt till. Och det visar också att den svenska sjukvårdens bild av ECT som något som i stort sett saknar biverkningar är förljugen och farlig.
Somliga blir inte hjälpta alls, så de drabbas bara av biverkningarna.
Multikultiområden som Rosengård och Rinkeby har problem med ungdomar som leker palestinier (min beskrivning) genom att beskjuta människor och djur med raketer. Bara nyårsraketer, men det kan ställa till med skada också.
Bäst är analysen: “De begriper inte vilken oerhörd skada det kan bli”, säger polisbefäl Peter Sundqvist.
Varför tror han det, i motsats till att utgå från att ungdomarna medvetet försöker orsaka skada? Vem som helst förstår att det lätt kan gå illa, exempelvis om en raket exploderar i någons ansikte.
