öga för öga

maj 31, 2007 at 6:35 f m (hundattack)

Jag nämnde i detta inlägg att man inte ska låta sin katt vara ute (oövervakad) med anledning av alla faror. Den här artikeln, om en katt som hittades plågad till döds, illustrerar varför. ”Antagligen har området mellan nosen och ögonen bränts, ögonen var borta. Katten låg i fosterställning med utslagna tänder och ett brännmärke på vänster länd, kroppen var helt bruten och bucklig.”

Här strök jag en del hat för att bespara er från att sätta morgonkaffet i halsen. Låt mig bara säga att världen vore en bättre plats utan det värdelösa skräp till människor som ger sig på en liten förvarslös katt.

Direktlänk 2 kommentarer

den politiska adeln

maj 29, 2007 at 9:30 f m (Uncategorized)

Man kan läsa i den här artikeln om hur riksdagsledamöternas löner (”arvoden”, eftersom deras jobb är lite finare) ökat från 49000 till drygt 51000. Den motivering som anges är att kompensera en förlust av ersättning för sådant som språkutbildning. När de förlorade ersättningen så blev ”många riksdagsledamöter ursinniga [och] menade att de borde kompenseras för den uteblivna kostnadsersättningen och därför har nu deras arvoden höjts.”

För 49000 räcker ju bara inte. Men det hela är ganska enkelt. De är adeln, och vi är det smutsiga packet som ska finna oss i att betala deras höga löner så att de kan leva ett bekvämt liv på vår bekostnad. Men förstås, man får ju inte glömma hur ”viktigt” och ”krävande” deras jobb är, hur de ”arbetar för folket”. I motsats då till folk som tar hand om sjuka, kör bussar, skriver programvara, får man förmoda. Jag skulle annars säga att politiker och byråkrater ofta är betydligt mindre värdefulla (ibland rent destruktiva) för samhället än folk med vanliga jobb.

En saftig förmån man har som riksdagsledamot är följande:

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. Det innebär att riksdagen garanterar en före detta ledamot en viss inkomst varje månad.

Det är skillnad på folk och folk.

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för den politiska adeln

hundangrepp, del 15-21

maj 23, 2007 at 8:22 f m (hundattack)

En ny hundattack har inträffat (se också här), en äldre man fick se och höra sin bästa vän (en liten tax) bli söndersliten av en kamphund.

(Edit: Ny information har föranlett en omskrivning av följande stycke.) Som jag skrev i en blogkommentar för ett tag sedan, så ligger det nära till hans att beväpna sig med något (t ex en skruvmejsel) för att kunna försvara sig själv och sin hund mot hundangrepp. Men, som kommentatorn 4N1N0 påpekar så är detta OLAGLIGT, så det är inget jag kan rekommendera. Landets beslutsfattare tycker att det är rimligt att hederliga människor ska vara försvarslösa mot kamphundar (och våldsmän). Samma beslutsfattare som bor i säkra områden, får kostsamt skydd av SÄPO vid behov, får taxiresor betalt, och så vidare. Allt bekostat med skattemedel förstås, dvs av oss. Jag hittade den här artikeln som skriver om hur folk som skydd har börjat beväpna sig med just skruvmejslar. Sluta genast med det. Träna er istället på att förhandla, och FÖR EN DIALOG med kamphunden vid nästa angrepp. Läs lusen av den!

Katter borde inte släppas ut alls. Utöver kamphundar så finns det stenkastande barn och andra faror. Jag såg en gång ett katthem som sålde katter med villkoret att katten ska vara en innekatt. Ett bra villkor, även om de inte kan kontrollera att det följs.

Jag vill också upprepa huvudpunkten i min kampanj mot hundangrepp: att ägaren till en angripande hund ska få ett betydande fängelsestraff om angreppet är så pass allvarligt att en hund eller katt dör (eller en människa, förstås, men det är vanligare att djur angrips.) Ägare ansvarar för sina hundars handlande, och det är bara tomma ord om ägaren då inte bestraffas om hunden har gått till angrepp.

”Antalet polisanmälda hundangrepp ökar kraftigt” kan man läsa här. Inte så konstigt, när det är ett riskfritt sätt för värdelöst slödder till kamphundsägare att orsaka skada och smärta.

(Klicka på kategorin ‘hundattack’ nedan för att läsa mina övriga inlägg i frågan.)

Direktlänk 4 kommentarer

ojämlikhet i svensk sjukvård

maj 14, 2007 at 7:26 e m (Uncategorized)

Enligt den här artikeln så får välbeställda patienter mer påkostad sjukvård i den offentliga sjukvården. Detta trots att hälsan ofta är värre för mindre välbeställda. Jag har sett tidigare undersökningar som visat samma bild.

Detta är inte särskilt förvånande. Det finns en stor tendens hos läkare att inte ta patienter på allvar. Man blir hemskickad med allvarliga tillstånd med löjeväckande råd som ”ta det lugnt”, etc. För att bli tagen på allvar krävs ofta att man slåss tillbaka — bråkar, kräver, argumenterar, protesterar. Personer med god verbal förmåga och som är självsäkra i sammanhang där man förhandlar har självklart en enorm fördel, och kommer därmed få bättre vård (medan svaga och outbildade m.fl. oftare får stå ut med en sämre vård, ibland rent bedrövlig).

Detta är i stor kontrast till hur det fungerar i sammanhang där man betalar för sig (inte via beskattning). SIBA skulle aldrig få för sig att ge bättre dvd-spelare till någon bara för att denne är självsäker och verbal. Allt där har ett bestämt pris, och alla behandlas lika (eller så gott som). Samarbetet mellan SIBA och kunder sker på ett ordnat och rättvist sätt där båda parter är vinnare.

(I sammanhang med köpslående (på marknader etc) så kan förstås självsäkerhet och att vara verbal spela in, men dels är dessa sammanhang inte normalfallet för de flesta och dels har man fortfarande ett bättre förhandlingsläge där eftersom man själv är den slutgiltige beslutsfattaren angående ens egna pengar. När man däremot i förväg redan har betalat för sjukvården via skatt så är ens förhandlingsposition betydligt svårare, vilket särskilt drabbar dåliga förhandlare.)

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för ojämlikhet i svensk sjukvård

Mikael Wiehe och Danmark

maj 11, 2007 at 6:14 f m (Uncategorized)

Mikael Wiehe kritiserade under ett tal Danmarks invandringspolitik, specifikt de lagar i Danmark som begränsar nyblivna danskars möjlighet att gifta sig med personer från sina hemländer. Som Mikael Wiehe korrekt påpekar så innebär det att många av dessa par istället flyttar till Malmö.

Det finns en enkel orsak till att Danmark har denna begränsning: det omfattande problem med tvångsgifte som förekommer inom vissa grupper av immigranter. Till skillnad mot Sverige så tar Danmark dessa problem på allvar.

DN hade för ett tag sedan en artikel om hur det går för dessa par i Malmö. Artikeln heter ”Danskt kvinnovåld flyttade till Malmö”, och finns här. Så här inleds den:

”Danska fall” upptar hälften av platserna för misshandlade kvinnor på Kriscentrum i Malmö. Det handlar om kvinnor som gift sig med danska medborgare av utländsk härkomst. Den skärpta danska utlänningslagen har gjort att många flyttar till Malmö för att gifta sig.

Dessa män slår sina tvångsgiftna fruar sönder och samman. Kvinnorna utsätts för ”psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Grovt våld.”

Danmark försöker göra något åt dessa problem, medan Sverige, med personer som Mikael Wiehe i spetsen, istället arbetar för mer tvångsgifte, misshandel och våldtäkt.

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för Mikael Wiehe och Danmark

om ”näthat” och anonymitet på nätet

maj 8, 2007 at 11:49 f m (Uncategorized)

I en artikel i expressen idag så talar Linda Skugge och Marcus Birro ut om ”hatet på nätet”.

Till att börja med så är det bara att hålla med om att det ‘hat’ (om det nu är rätt ord) som de beskriver definitivt är något dåligt. Det rör sig om elaka förolämpningar, med mera.

Samtidigt står jag fast vid mitt tidigare inlägg där jag motsätter mig att man rutinmässigt beskriver ”hat” som något dåligt som sådant. En del hat är bra och önskvärt, och frånvaro av detta hat i en person är ett dåligt tecken. (Se nämnda tidigare inlägg.)

Men, vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägg är följande:

Marcus Birro vill, enligt expressen, förbjuda anonyma kommentarer. Nu framgår det inte exakt vad han menar, om det är uppmaning till bloggare (och dagstidningar) att bara publicera underskriva kommentarer, eller vad. Och i så fall, för all del. Den som vill kräva riktiga namn får gärna göra det. Men jag motsätter mig hans förslag fullständigt om han menar en ny lag som tvingar folk att identifiera sig. Det är farligt, i synnerhet i dessa tider när det höjs röster som vill förbjuda kritik mot Islam. Och förstås det faktum att man som islamkritiker också riskerar att dra på sig våld från jihadister (som den franska lärare som tvingades i flykt pga en islamkritisk artikel). Anonymitet är en stor tillgång i dessa tider, ofta den enda möjligheten man har att utan stor risk få uttrycka sina uppfattningar, om de råkar vara kontroversiella. Rätten att vara anonym och vår yttrandefrihet är viktigt att försvara.

Men igen, jag sympatiserar med Linda och Marcus (m.fl.) som tvingas stå ut med många elaka och meningslösa kommentarer. Folk borde uppträda mer anständigt och spara på krutet till dem som verkligen förtjänar det (inte för att dessa halvsadister med sina elaka kommentarer har tillräckligt med moralisk uppfattning för att kunna avgöra vem som förtjänar vad).

Edit: Jag ser att svd också har en artikel om saken. Det står bland annat ”Nu höjs röster för att införa förhandsgranskning av läsarkommentarer…”. Okej, visst. Förhandsgranskning kan vara ett bra alternativ, och något som jag själv tillämpar på denna blog. Så den som vill komma med elaka förolämpningar kommer inte att få se dem i tryck. : ) (Fast om dagstidningar ska förhandsgranska så riskerar allt som är politiskt inkorrekt att stryka med, vilket kan vara dåligt.)

Direktlänk 8 kommentarer

om kärlek

maj 4, 2007 at 10:33 e m (Uncategorized)

Det här är mest ett tvillinginlägg till mitt förra inlägg, med en liknande poäng.

Precis som att hat kan vara rättfärdigt, så kan kärlek vara orättfärdigt och dåligt. Den stora frågan är förstås vad man hatar och vad man älskar (och varför). Anser man att det är bra att älska en våldtäksman eller jihadist så är man uppenbarligen moraliskt korrupt.

Men det är inte så folk behandlar dessa begrepp. Det är förmodligen för komplext, många vill ha det simplistiskt för att kunna förstå. Kärlek ses enligt denna extremistiska lära som alltid bra och hat som alltid dåligt. Ingen hänsyn tas till varierande omständigheter.

Ännu värre är idén om ”villkorslös kärlek”. Kärlek utan villkor skulle t ex innebära att en kvinna ska fortsätta älska en man som regelbundet slår henne sönder och samman. För om hans misshandel skulle påverka hennes kärlek, så är det förstås ett villkor (explicit uttryckt skulle villkoret lyda ‘jag tänker inte fortsätta älska dig om du misshandlar mig’. Det är ett villkor, och ett mycket rimligt sådant, förstås.)

Inte för att villkorlig kärlek automatiskt är bra. Det skulle, igen, att bli simplistisk. Det beror förstås på vilka villkor och under vilka omständigheter. Man kan inte säga till ens barn ”jag tänker sluta älska dig om du inte slutar att bli sjuk så förbannat ofta.”

(Förstås, eftersom kärlek är en känsla så fungerar det inte riktigt så enkelt att den upphör bara för att ett villkor bryts  – eller finns kvar om villkoret inte bryts -, men det förändrar inte att idén att det skulle vara eftersträvansvärt med ”villkorslös kärlek” är absurd.

Direktlänk 2 kommentarer