om respektlöshet

september 23, 2007 at 5:25 f m (Uncategorized)

Någon ställde följande fråga:

Fråga: Min sambo och jag har varit tillsammans i snart tio år och börjar närma oss 30-årsstrecket. Vid i princip varje släkttillställning får vi nu frågan av olika släktingar om vi inte snart ska gifta oss. Frågorna ställs både på intimt sätt när farmor drar in en i köket och frågar eller när farbror Axel skriker ut frågan över hela middagsbordet. I vilket fall så vet vi inte vad vi ska svara och blir ofta lite obekväma i situationen.

Det angivna svaret (se länk ovan) är inte så dåligt, men jag skulle vara mer kompromisslös. Har man flera gånger gjort klart att man inte vill få en personlig fråga ställd igen (vilket inte är helt säkert att frågeställaren har gjort), så skulle jag helt enkelt förklara att jag bryter kontakten med den som frågar igen. Det är en oacceptabel respektlöshet när folk fortsätter lägga sig i mot ens uttryckta vilja.

Svaret man får på det villkoret är också avslöjande. Den som svarar ”men du behöver väl inte bli så sur, jag är ju bara nyfiken” kan packa sina väskor direkt, eftersom det innebär 1. att personen i fråga vägrar medge att han/hon varit påträngande, och 2. försöker anklaga offret.

Det är förstås inte så att frågan i sig är problemet (den är ”i sig själv” helt oskyldig), utan när folk struntar i protester. Det innebär oftast att personen är fråga är allmänt respektlös, och det finns helt enkelt inte mycket mening med att umgås alls med en sådan person, även om det är en släktning. Och det ser man ibland: Folk som håller ihop trots att de uppenbarligen inte trivs i varandras sällskap. Det är idiotiskt.

(OK, det kan finnas komplikationer. Om det är flickvännens föräldrar som tjatar så kanske hon inte blir så glad om man på eget bevåg helt oväntat exkommunicerar dem. Och egentligen vill jag mest påvisa vilken anda man ska mot respektlöshet snarare än att föreslå specifika handlingar. Den exakta åtgärden får nog avgöras från fall till fall.)

Annonser

6 kommentarer

  1. Ninde said,

    Det där är f-n svårt. Att vara artig samtidigt som man vill markera sina egna gränser. Svårt när det är nära släktingar. Håller med att det är ohyfs att tränga sig på med privata frågor när folk markerat att de inte vill prata om det. Så glad att jag är singel så jag slipper klumpiga ”när ska ni skaffa barn då?” hintar som en del trögskallar slänger sig med. Det ännu värre än giftemålsfrågan…

  2. NQ said,

    Det är helt klart svårt att vara artig och omedgörlig på samma gång, inte minst för att man måste vara snabbtänkt med att hitta en formulering som passar den aktuella situationen (ofta fungerar inte det inövade svaret rakt av…) Fast om någon tjatar så finns det inget behov av att vara artig längre.

    Barnfrågan är dock enkel: aldrig. : )

  3. Ninde said,

    Utan att lägga någon som helst värdering i det blir jag nyfiken, varför inte barn? (Baserat på antagandet att du inte redan har de barn du vill ha dårå..)

  4. Ninde said,

    ..och det frågar jag bara därför att: 1) du är anonym 2) För att du själv tog upp den 3) För att det är intressant att höra vad en kille skulle svara. Men är det jobbigt ämne så struntar vi i det..

  5. NQ said,

    Jag hatar inte barn eller så, och det skulle säkert i någon mån vara givande att ha (inte minst att lära dem saker och se hur de utvecklas), bara inte tillräckligt för att vara värt det. Och jag anser att den som skaffar barn bör ha en djup och genuin vilja att ha det, både för sin egen skull och barnens.

  6. Ninde said,

    ok. Fattar 🙂

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: