sjukvård och psykiatri

november 18, 2007 at 5:58 f m (Uncategorized)

Jag har en vän som ibland har problem med sin andning och med plötsliga svimningar. För det har hon varit på ett flertal sjukhusbesök, men ingen diagnos har kunnat ställas. En behandling har däremot ordinerats, bestånde av dubbla (tunga) läkemedel: dels mot depression, och dels mot psykos(!). Problemet med den ordinationen är att hon varken är deprimerad eller psykotisk. Definitivt inte det sista.

Två saker kan sägas om effekten av dessa läkemedel: 1. De hjälper inte mot det odiagnostiserade problemet med andningen och svimningarna, och 2. De får henne att må sämre. Hon har förklarat detta för läkaren, men han står fast vid sin ordination. Hans motivering? En variant av följande: ”Jag är läkare, så jag vet bäst”.

Tyvärr är en bisarr och destruktiv ”behandling” av det slaget inte ovanlig. Jag känner eller har känt ett flertal personer med liknande berättelser (ofta personer som går från diagnos till diagnos och läkemedel till läkemedel, men aldrig blir bättre – ibland sämre – utan bara förnedras och bollas fram och tillbaka i systemet), och mer finns att läsa på nätet (se nedan, fallet med Thomas).

Enligt vissa beräkningar dör 4000 patienter i onödan inom sjukvården varje år, och säkerligen många är det många fler som överlever misstagen men får sitt tillstånd försämrat. Enligt artikeln: ”Inom exempelvis psykiatrin vet vi att bemanningen är för dålig och att det leder till både dödsfall och felbehandlingar.”

Jag har skrivit tidigare om de förskönande lögner och felaktigheter som delar av sjukvården sprider om ECT (elchocker), och om att flera tusen varje år tvingas till ECT (och förmodligen ännu fler som halvtvingas, i stil med ”om du inte går med på ECT så kan vi inte förlänga din sjukskrivning eftersom du då implicit säger att du är frisk”.).

Det finns personer på nätet som berättar om sina erfarenheter av sjukvård och psykiatri, och en av dem är Thomas Andersson. Han har aspergers, men fick inte den diagnosen förrän för fem år sedan. Innan dess gick han från diagnos till diagnos (samtliga fel, förutom den sista, aspergers), ofta tunga diagnoser som psykopati, schizofreni, manodepressivitet. Han har spenderat större delen av sitt vuxna liv (han är 45 år) tvångsintagen, med mängder av tvångsåtgärder i form av ECT och läkemedel (varav en del nu är förbjudna pga. sin farlighet). Att inte blint lyda vårdare på dessa anstalter bestraffades med att bli fastspänd i sängen flera timmar åt gången. Hans räddning blev en psykolog som fick upp ögonen för hans situation, och som i motstånd mot övriga vården slogs för honom. Han lyckades till slut komma undan psykiatrin, och utan tvångsvårdens ”behandling” blev hans tillstånd mycket bättre.

Annonser

2 kommentarer

  1. psykiatrin.blogg.se said,

    Hej!
    Du har en väldigt bra sida här!
    På psykiatrin.blogg.se kan du läsa
    både positiva saker och negativa saker ur
    patienternas synvinkel, lite tips etc.
    Läs, kommentera och bidrag!
    Tack o Kram /Psykos

  2. NQ said,

    OK, tack för tipset. Jag har ingen egen erfarenhet av psykiatrin, men mycket av vad jag har hört och läst har varit förskräckligt.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: