ECT #3 (patienter kommenterar)

december 29, 2007 at 5:23 f m (ECT)

Mitt tredje inlägg om ECT (tidigare här och här), den här gången en länk till en sida där många behandlade patienter kommenterar behandlingen, effekterna.

Länk.

Uppfattningarna går isär, och många har blandade erfarenheter. Det kan rädda liv, men till ett högt pris, t ex följande:

It has been about three years since my last and final treatment. I am afraid I have permanent memory loss. I also have cognitive issues. I am not nearly as smart as I was academically. It’s very frustrating. I am in college and struggle deeply to learn and retain information. It’s so difficult because I really do believe that ECT saved my life. It was my last resort.

Det är en positiv kommentar trots allt, eftersom en behandling som leder till permanenta (eller bara väldigt långvariga?) kognitiva svårigheter är bättre än att vara död, men det visar också att ECT inte är något som man ger sig in i annat än om det står riktigt dåligt till. Och det visar också att den svenska sjukvårdens bild av ECT som något som i stort sett saknar biverkningar är förljugen och farlig.

Somliga blir inte hjälpta alls, så de drabbas bara av biverkningarna.

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för ECT #3 (patienter kommenterar)

raketbeskjutning

december 23, 2007 at 9:54 e m (Uncategorized)

Multikultiområden som Rosengård och Rinkeby har problem med ungdomar som leker palestinier (min beskrivning) genom att beskjuta människor och djur med raketer. Bara nyårsraketer, men det kan ställa till med skada också.

Bäst är analysen: ”De begriper inte vilken oerhörd skada det kan bli”, säger polisbefäl Peter Sundqvist.

Varför tror han det, i motsats till att utgå från att ungdomarna medvetet försöker orsaka skada? Vem som helst förstår att det lätt kan gå illa, exempelvis om en raket exploderar i någons ansikte.

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för raketbeskjutning

Expos rapport

december 15, 2007 at 7:39 f m (Uncategorized)

Ingen i den här delen av bloggvärlden har väl undgått att den så kallade ”anti-rasistiska” stiftelsen Expo har sammanställt ett dokument där man kartlägger ”islamofobin” i Sverige (och delvis utlandet). Med särskilt fokus då på bloggar, eftersom det är här ”islamofobin” är mest manifesterad.

Den här bloggen hade den stora äran att vara inkluderad i listan över islamofobiska bloggar. Gissar att efterforskningarna gjordes medan jag fortfarande skrev om Islam regelbundet, eftersom jag på senare tid mest skrivit om annat (eller inte alls, sorry.)

(Jag kommer i detta inlägg, förutom denna mening, bortse från Expos smutsiga grepp att sammanklumpa legitim kritik av Islam och islamism med högerextremism och nazism.)

Det står om min blogg att jag ”menar att ‘vanliga’ muslimer gör allt för att skada yttrandefriheten.”

Tyvärr är det så. Inte alla muslimer, och inte ”allt” (tvärtom har jag flera gånger sagt att de flesta muslimer inte stödjer terrorism, med mera), men många vanliga muslimer skriver under på sharia och någon form av ”yttrandefrihet så länge man inte förolämpar och ‘kränker’ någon”, vilket är att vara emot yttrandefriheten eftersom i stort sett allting man säger kan förolämpa någon. Många muslimer kan säkert känna sig kränka av fakta som framställer Islam i dålig dager (som att Mohammed var en anfallskrigare, eller det omfattande slaveri som muslimer historiskt ägnat sig åt, eller diverse onda saker som Koranen och Haditerna stödjer och uppmanar till, eller bara en liten sak som att teckna Mohammed eller uppkalla en teddybjörn efter honom… då står de där i tusental och skriker för full hals att syndaren ska avrättas.)

Islam och Islamism är i sin nuvarande tolkning (som har stöd i de islamska skrifterna) en imperialistisk, fascistisk religion och ideologi som är ett stort hot mot Europa och västvärlden. Imamer predikar att muslimer en dag ska ta över, och många muslimer ser sig själva som herrefolket som är ödesbestämda att dominera övriga. Som en framväxande nazistideologi, men med många fler anhängare och mer spridd över världen.

Det struntar Expo blankt i. Istället är det vi idealister som arbetar gratis på vår fritid för att motverka denna fascism som de angriper. Inte helt olikt att försöka förnedra och skada en våldtagen kvinna istället för att rikta kritiken mot våldtäksmannen, eller attackera motståndare till nazism istället för nazismen själv. Att angripa offret, det är vad är vad de omoraliska svinen i Expo ägnar sig åt.

Men vi är bara offer i den meningen att vi är den angripna parten, inte för att vi är svaga. Tvärtom så har vi redan blivit en rörelse att räkna med, och vi växer oss ständigt starkare. Det må fortfarande vara stor styrkeskillnad mellan oss och shariamuslimerna (de är trots allt rätt många, och de har oljepengar), men kampen har knappt börjat.

Jag lämnar er med några ord från en representant för den religion som Expo försvarar. En muslim av samma slag som många andra som avslöjats på senare år, imamer i vanliga, populära moskeer. Muslimen Abu Hamza: (kufr är icke-muslimer)

What makes Allah happy? Allah is happy when kufr gets killed.You see the Islamic rule – if a kufr goes into a Muslim country and he’s walking by, he’s like a cow, anybody could take him. That is the Islamic rule, and this is the opinion of Islam, it’s not my opinion, if you read the books of of Jihad, you’ll see.

A kuft is walking by, he went inside, you catch him, ‘what are you doing here?’ Then he’s a booty, you can sell him in the market.

If muslims cannot take him, you know, and sell him in the market, then you just kill him. It’s ok.

(Av de många andra bloggar som har skrivit om Expos rapport vill jag särskilt nämna detta inlägg på Freedom and Reason.)

Direktlänk 2 kommentarer

tragiska öden

december 12, 2007 at 3:42 f m (Uncategorized)

På internet kan man ta del av många tragiska öden, och få inblick i delar av samhället som inte alltid belyses tillräckligt.

Den här bloggen är skriven av en mor till en 19-årig självmordsbenägen dotter som har farit runt i vårdkarusellen i flera år, och blivit värre. Hon fick i flera år läkemedlet Cipralex för sin depression, sedan kom de fram till att hon inte var deprimerad. Bland biverkningarna för läkemedelet i fråga, och jag citerar från FASS, finns: ”självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska)”, så det är inte ett läkemdel som man bör ordinera om man inte är säker på sin sak (om man nu bör ordinera det alls, för det är ganska märkliga bieffekter för ett läkemedel mot depression).

Hennes tillstånd förvärrades under denna period – hon var inte självmordsbenägen innan hon började med läkemedlet, vilket hon blev. Därmed inte sagt att läkemedlet är orsaken till förvärrandet, men det tycks åtminstone stå klart att det inte hjälpte. Behöver det verkligen ta flera år att upptäcka det? Och om hon nu inte är deprimerad, på vilken grundval fick hon läkemedlet till att börja med? Varför trodde de att hon var deprimerad? Depression är det inte enda man kan må psykiskt dåligt av.

Hon blev utskriven från psykvården mot sin vilja trots självmordstankar:

Sandra har idag legat inne på psyket i en vecka idag, hon känner att hon fortfarande står på ruta ett, och hon är fruktansvärt rädd för att bli utskriven. I går i telefon talade hon öppet om sin rädsla för att hon kommer att ta sitt liv om hon blir utskriven, om hon måste komma hem så orkar hon inte leva mera.

[…]

För en vecka sedan blev Sandra utskriven från psyket mot sin egen vilja.

Detta ska ses mot bakgrunden att somliga självmordsbenägna blir inlåsta mot sin vilja.

För egen del tycker jag att det står ganska klart att man i båda fall ska man låta patienten själv avgöra. Både att sparka ut och låsa in folk mot deras vilja är mycket märkligt, och stärker sannolikt deras känsla av maktlöshet.

Hon blev nekad ECT:

Hon blev nekad ECT behandling då läkarna inte trodde att det skulle hjälpa henne, de säger att hon har ”vanliga” tonårsproblem??!! Är det vanligt att en tonåring inte vill leva, att man upprepade gånger gör självmordsförsök?

Jag har tidigt uttryckt stark kritik mot ECT, framför allt den förljuget positiva bild av ECT som svensk sjukvård har. Men samtidigt är jag inte för totalförbud, bara att patienter alltid får en allsidig bild (inklusive risken för permanenta hjärnskador) samt att det aldrig används under tvång (inklusive indirekt tvång, enligt t ex ”om du inte går med på ECT så förnyar jag inte din sjukskrivning, för att du då implicit säger att du anser dig vara frisk”.)

När en vuxen patient som har levt i en mörk värld av självmordstankar i flera år ber om ECT så kanske det ändå är rätt att bevilja det, även om läkaren är emot det. Kanske. Det som gör mig tveksam i det aktuella fallet är mest åldern – 19 är inte mycket, särskilt inte för någon som inte utvecklats normalt under flera år (psykiska problem kan ta mycket tid och energi).

Notera också bedömningen att hon lider av ”vanliga tonårsproblem”. Är det vad läkarens expertis, åratal av utbildning och efterfarenhet, säger honom om någon som har varit konstant självmordsbenägen i flera år? Vad kan få någon att dra den slutsatsen? Det är för all del möjligt att hennes egen problembeskrivning centreras kring, säg, problem med pojkvän, föräldrar, skola, etc, och annat som är mer eller mindre typiska tonårsproblem, men man behöver inte vara en geni för att förstå att detta kan vara ett desperat försök att förklara något som för henne egentligen är obegripligt. Människor har en tendens att beskriva sina känslor i termer av sådant som händer i sina liv, så om någon t ex drabbas av en kronisk fysiologisk sjukdom som skapar ständig trötthet så kommer denne förmodligen börja spekulera i hur stress på jobbet (etc) skapar tröttheten. Om någon har varit självmordsbenägen i flera år så gör man bäst i att ta det på allvar, oavsett vad denne säger om vad som orsakar problem.

Hur som helst så blev hon till slut beviljad ECT, tyvärr utan att det hjälpte. Det gav bara kvardröjande bieffekter:

Under samtalets gång framkom att Sandra inte har svarat på ECT behandlingen, tvärtom så har hon fått en massa biverkningar som har gjort det ännu tyngre för henne.

Och:

Sandra lider fortfarande av sin minnesförlust som hon fick av ECT behandlingen.

Det var ca en månad efter behandlingen. Många av de skadliga effekterna av ECT är dessutom svåra att upptäcka själv genom introspektion. Förlorar man t ex intelligens motsvarande 5-10 iq-poäng så kan det i märkas i test och intellektuella aktiviteter (om man har tillräckligt självkännedom), men det är för lite för att märkas spontant genom introspektion. Samma gäller för minnesproblem. Hur vet man exakt hur många minnen som försvunnit? Det går inte att göra någon fullständigt minnesinventering varken före eller efter. Sannolikt försvinner många fler minnen än man är medveten om.

Hon fick inte så många omgångar, så hon klarar sig förhoppningsvis oskadd (det kan ta längre tid än en månad innan minnet kommer tillbaka).

Om hon hade fått en ordentligt genomgång av nackdelarna innan behandlingen så skulle hon kanske inte varit lika intresserad av att prova.

Hon experimenterar fortfarade, flera år in i vårdkarusellen, med läkemedel och olika doser fram och tillbaka, och får motstridiga uppgifter:

Inne på psyket säger de att Sandra skall trappa ner sin medicinering och ute i öppenvården ökar läkaren på dosen av samma medicin, utan att ta reda på hur mycket medicin Sandra äter idag?

Vilken röra.

Direktlänk Kommentarer inaktiverade för tragiska öden

fortfarande kvar

december 9, 2007 at 6:49 f m (Uncategorized)

Har gått slött med bloggandet senaste tiden, har haft mycket att göra på annat håll. Men I’ll be back, snart.

Direktlänk 2 kommentarer

om lögner i förhör, kanske för sista gången

december 4, 2007 at 2:33 f m (Uncategorized)

Angående om misstänkta brottslingar får ljuga hur mycket de vill i förhör. Från en artikel om läkaren som misstänks ha våldtagit sin patient:

– Hon [offret] blev både upprörd och ledsen när hon fick höra detta, säger Bo Albrektsson. Hennes spontana reaktion var. ”Ska han kunna säga vad han vill, får han ljuga hur mycket som helst?” Jag kan förstå hennes reaktion. Det är en kommentar från en lekman som är utsatt. Som jurist vet jag ju att man får säga vad som helst till sitt försvar.

Men kvinnan får inte ljuga?
– Nej.

Men han får ljuga hur mycket som helst?
– Ja.

Det verkar inte rättvist?
– Nej, det är så hon upplever det. Att han håller på och smutskastar henne och ljuger om allting.

Nu har den tillfrågade juristen ett intresse i det aktuella fallet (han är åklagare åt målsäganden) vilket säkert innebär att han måste uttrycka sig försiktigt, men jag skulle normalt ifrågasätta någon som använder ett begrepp som ”upplever” i ett fall som det här. Det är en flagrant, verklig orättvisa, inte ”upplevd orättvisa”.

Det är rimligt att det finns utrymme för olika minnesbilder och tolkningar utan att man fastställer att någon har ljugit, men när någon först förnekar våld utöver ett par lösa slag på axeln, och sedan (t ex efter ny teknisk bevisning) erkänner spark mot huvudet på liggande person, så är det första en uppenbar lögn som ska medföra strafftillägg.

Direktlänk 2 kommentarer