tragiska öden

december 12, 2007 at 3:42 f m (Uncategorized)

På internet kan man ta del av många tragiska öden, och få inblick i delar av samhället som inte alltid belyses tillräckligt.

Den här bloggen är skriven av en mor till en 19-årig självmordsbenägen dotter som har farit runt i vårdkarusellen i flera år, och blivit värre. Hon fick i flera år läkemedlet Cipralex för sin depression, sedan kom de fram till att hon inte var deprimerad. Bland biverkningarna för läkemedelet i fråga, och jag citerar från FASS, finns: ”självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska)”, så det är inte ett läkemdel som man bör ordinera om man inte är säker på sin sak (om man nu bör ordinera det alls, för det är ganska märkliga bieffekter för ett läkemedel mot depression).

Hennes tillstånd förvärrades under denna period – hon var inte självmordsbenägen innan hon började med läkemedlet, vilket hon blev. Därmed inte sagt att läkemedlet är orsaken till förvärrandet, men det tycks åtminstone stå klart att det inte hjälpte. Behöver det verkligen ta flera år att upptäcka det? Och om hon nu inte är deprimerad, på vilken grundval fick hon läkemedlet till att börja med? Varför trodde de att hon var deprimerad? Depression är det inte enda man kan må psykiskt dåligt av.

Hon blev utskriven från psykvården mot sin vilja trots självmordstankar:

Sandra har idag legat inne på psyket i en vecka idag, hon känner att hon fortfarande står på ruta ett, och hon är fruktansvärt rädd för att bli utskriven. I går i telefon talade hon öppet om sin rädsla för att hon kommer att ta sitt liv om hon blir utskriven, om hon måste komma hem så orkar hon inte leva mera.

[…]

För en vecka sedan blev Sandra utskriven från psyket mot sin egen vilja.

Detta ska ses mot bakgrunden att somliga självmordsbenägna blir inlåsta mot sin vilja.

För egen del tycker jag att det står ganska klart att man i båda fall ska man låta patienten själv avgöra. Både att sparka ut och låsa in folk mot deras vilja är mycket märkligt, och stärker sannolikt deras känsla av maktlöshet.

Hon blev nekad ECT:

Hon blev nekad ECT behandling då läkarna inte trodde att det skulle hjälpa henne, de säger att hon har ”vanliga” tonårsproblem??!! Är det vanligt att en tonåring inte vill leva, att man upprepade gånger gör självmordsförsök?

Jag har tidigt uttryckt stark kritik mot ECT, framför allt den förljuget positiva bild av ECT som svensk sjukvård har. Men samtidigt är jag inte för totalförbud, bara att patienter alltid får en allsidig bild (inklusive risken för permanenta hjärnskador) samt att det aldrig används under tvång (inklusive indirekt tvång, enligt t ex ”om du inte går med på ECT så förnyar jag inte din sjukskrivning, för att du då implicit säger att du anser dig vara frisk”.)

När en vuxen patient som har levt i en mörk värld av självmordstankar i flera år ber om ECT så kanske det ändå är rätt att bevilja det, även om läkaren är emot det. Kanske. Det som gör mig tveksam i det aktuella fallet är mest åldern – 19 är inte mycket, särskilt inte för någon som inte utvecklats normalt under flera år (psykiska problem kan ta mycket tid och energi).

Notera också bedömningen att hon lider av ”vanliga tonårsproblem”. Är det vad läkarens expertis, åratal av utbildning och efterfarenhet, säger honom om någon som har varit konstant självmordsbenägen i flera år? Vad kan få någon att dra den slutsatsen? Det är för all del möjligt att hennes egen problembeskrivning centreras kring, säg, problem med pojkvän, föräldrar, skola, etc, och annat som är mer eller mindre typiska tonårsproblem, men man behöver inte vara en geni för att förstå att detta kan vara ett desperat försök att förklara något som för henne egentligen är obegripligt. Människor har en tendens att beskriva sina känslor i termer av sådant som händer i sina liv, så om någon t ex drabbas av en kronisk fysiologisk sjukdom som skapar ständig trötthet så kommer denne förmodligen börja spekulera i hur stress på jobbet (etc) skapar tröttheten. Om någon har varit självmordsbenägen i flera år så gör man bäst i att ta det på allvar, oavsett vad denne säger om vad som orsakar problem.

Hur som helst så blev hon till slut beviljad ECT, tyvärr utan att det hjälpte. Det gav bara kvardröjande bieffekter:

Under samtalets gång framkom att Sandra inte har svarat på ECT behandlingen, tvärtom så har hon fått en massa biverkningar som har gjort det ännu tyngre för henne.

Och:

Sandra lider fortfarande av sin minnesförlust som hon fick av ECT behandlingen.

Det var ca en månad efter behandlingen. Många av de skadliga effekterna av ECT är dessutom svåra att upptäcka själv genom introspektion. Förlorar man t ex intelligens motsvarande 5-10 iq-poäng så kan det i märkas i test och intellektuella aktiviteter (om man har tillräckligt självkännedom), men det är för lite för att märkas spontant genom introspektion. Samma gäller för minnesproblem. Hur vet man exakt hur många minnen som försvunnit? Det går inte att göra någon fullständigt minnesinventering varken före eller efter. Sannolikt försvinner många fler minnen än man är medveten om.

Hon fick inte så många omgångar, så hon klarar sig förhoppningsvis oskadd (det kan ta längre tid än en månad innan minnet kommer tillbaka).

Om hon hade fått en ordentligt genomgång av nackdelarna innan behandlingen så skulle hon kanske inte varit lika intresserad av att prova.

Hon experimenterar fortfarade, flera år in i vårdkarusellen, med läkemedel och olika doser fram och tillbaka, och får motstridiga uppgifter:

Inne på psyket säger de att Sandra skall trappa ner sin medicinering och ute i öppenvården ökar läkaren på dosen av samma medicin, utan att ta reda på hur mycket medicin Sandra äter idag?

Vilken röra.

Annonser
%d bloggare gillar detta: